I juli blir den göteborgske arbetarsonen Jan Eliasson vice generalsekreterare i FN och andreman till organisationens högsta chef, Ban Ki-moon. När generalsekreteraren ringde bad han att få en vecka på sig att tänka på saken. Hustrun Kerstin tyckte att det var onödigt.
– Jag blev så överraskad över frågan. Jag visste en vecka i förväg att han skulle ringa och diskuterade med Kerstin om det kunde vara ett nytt medlingsuppdrag, eller kanske något kring millenniemålen. Men så kom det här, säger Jan Eliasson.
Sedan utnämningen blev känd har hyllningarna strömmat till. På ett internt seminarium med Svenska FN-förbundet i Stockholm får Jan Eliasson idel lyckönskningar och kramar. Men också frågor, förmaningar och ”medskick”; han glömmer väl inte kvinnors rättigheter, civilsamhällets roll, HBT-frågorna? Hur ska det egentligen gå med millenniemålen och vad kan Sverige göra för att påverka FN?
Jan Eliasson ger också tillbaka till förbundet som han varit medlem i sedan 17 års ålder, tackar varmt för inbjudan och hyllar ”alla ni som bär upp FN-tanken”. Han lovsjunger också den syréndoftande svenska försommaren utanför, denna mytomspunna årstid då diplomaterna gärna stannar på hemmaplan. Åhörarna strålar ikapp med kristallkronorna i den majestätiska Oscarsalongen på Grand Hotel.
Här befinner sig Jan Eliasson bland sina fans. FN-förbundets ordförande påpekar, som för att balansera förväntningarna, att ”vi vet ju att du inte är Jesus”. Men även i övrigt får man lätt intrycket att ett stort hopp sätts till den effekt Jan Eliasson ska få på FN och världsproblemen. Åtminstone från svenskt håll.
– Jag är hedrad över alla positiva reaktioner jag fått efter utnämningen, men också lite orolig över de stora förväntningarna. Problemen är ju jättelika, både när det gäller krig och fred och sådant som fattigdom och klimatet, säger han själv.
Hela reportaget kan du läsa i OmVärlden 5 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 19 juni.
Text: Anna Petersson
Foto: Johanna Hanno
