Arash Hejazi
Foto: Lisa Lindqvist Liljedahl

Foto: Lisa Lindqvist Liljedahl

Arash Hejazi

Berättande en del av kampen

Publicerad: den 29 februari 2012

47 sekunder långt är det Youtubeklipp som har gjort förläggaren och författaren Arash Hejazi världskänd. 47 sekunder; En berättelse om en förlorad generation är också namnet på hans bok som nu lanseras i Sverige och är ett försök till att förklara hur Iran hamnade där landet är idag.

Många känner nog till historien om den unga kvinnan i YouTubeklippet som blev skjuten under protesterna som följde presidentvalet 2009 i Iran. Kvinnans namn var Neda. Arash, som är utbildad läkare försökte utan framgång rädda hennes liv. Händelsen filmades med en mobilkamera och Arash lade upp klippet på YouTube. Sedan dess har det visats flera miljoner gånger.

– Orättvisan i Nedas död påverkade mig. Det orättvisa i att hon var del av en generation som inte ens var född när revolutionen 1979 skedde, och att den generationen nu fick betala priset för de beslut som deras föräldrar tagit.

Trots att många vill tala med Arash under hans korta besök i Stockholm får man en känsla av att han vill ta sig tid att berätta om situationen i Iran för var och en. Frustrationen han känner över upprorens offer och det förtryck som präglar landet går som en röd tråd genom intervjun. Att berätta och göra motstånd mot censuren har blivit en stor del av hans liv.

Beslutet att berätta om Nedas död tog han när regimen i Iran förnekade att det över huvud taget hade hänt, eller att det var en komplott iscensatt av utländska säkerhetsagenter. 
Dessutom vändes omvärldens blickar bort ifrån Iran några dagar senare, när Michael Jackson avled.

Men vad ska då omvärlden göra för att stötta demokratiutvecklingen i Iran? Krig eller sanktioner är ingen lösning för Iran säger Arash. Han tror i stället att det bästa världen kan göra för det iranska folket är att öka medvetenheten om vad som händer i landet.

  – Världen bryr sig just nu bara om Irans innehav av kärnvapen. Om spekulationerna om kärnvapnen läggs ner, kommer världen att sluta bry sig helt då?

Som bokförläggare i Iran fokuserade Arash på iransk litteratur och censuren i landet. Han tycker att situationen har förvärrats under Ahmadinejads styre de senaste åren, och han tror att presidenten försöker dölja sitt svaga stöd bland folket med ökad censur.

  – De har gått från att censurera texters innehåll till att censurera författaren. Det räcker med att en person säger något som endast är på gränsen till kontroversiellt för att han ska hamna i fängelse, anklagad för alla möjliga sorters brott. Censuren har förvandlats till ett förtryck.

 Men trots den hårda kontrollen menar Arash att det civila samhället i Iran är starkt. Åtminstone under ytan.

  – Framförallt ungdomar hittar sätt att kommunicera på. Det finns internetcommunities där man kan delta anonymt. Självklart kommer influenser från regimen och andra grupperingar in där, men det pågår diskussioner.

 Efter sina uttalanden om Neda är Arash åtalad i sin frånvaro i Iran och kan inte återvända utan att hamna i fängelse. En dag hoppas han få återvända till sitt hemland och försöker se ljust på framtiden. Trots att de senaste rapporterna från Amnesty visar att förtrycket av oppositionen har ökat inför parlamentsvalet den 2 mars.

– Det kanske kommer ta tid, men saker och ting kommer att förändras. Hoppas jag. Det är det hoppet som får mig att fortsätta kämpa, så det tänker jag inte ge upp.

Jesper Bengtsson och Sofia Quell 

 
Tipsa en vän
Dela
Intevju Taslima Nasrin
Taslima Nasreen
Foto: Pär Olsson

Livsfarliga ord

Taslima Nasrin kritiserar islam och kvinnoförtrycket i sitt hemland Bangladesh i sina böcker och dikter. Resultatet: Hon lever sedan 19 år i exil, med tung bevakning. Senast på bokmässan i Calcutta i våras vägrade arrangörerna att lansera hennes bok. De första åren tog hon sin tillflykt till Sverige.

Krönika: Petina Gappah
Petina Gappah
Foto: Joakim Roos/Scanpix

Jag tror på en förändring i Zimbabwe

Den 16 mars, en månad innan Zimbabwe firar 30 år av självständighet, kommer jag och miljoner av mina landsmän att gå till vallokalerna för att folkomrösta om en ny konstitution. Vi förväntas säga ja eller nej till det som ska utgöra grunden för ett nytt socialt kontrakt mellan de styrande och de styrda.