Anna-Karin Johansson
Foto: Anders Rosén

Foto: Anders Rosén

Intervju: Anna-Karin Johansson

Ny generalsekreterare för biståndstungviktare

Publicerad: den 27 februari 2013

Om några dagar tillträder Anna-Karin Johansson som generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén. Hon kommer närmast från en tjänst på diskrimineringsombudsmannen och har inte tidigare arbetat specifikt med Afghanistan.

– Men jag har sedan länge haft ett stort intresse för utvecklingsfrågor, och med sina arbetsmetoder och tyngdpunkt på lokal förankring har SAK alltid haft en särskild plats i mitt hjärta, säger hon.

Med sina 6 000 lokalanställda i Afghanistan, ett rikskansli i Stockholm och flera lokalföreningar runtom i Sverige kommer Anna-Karin Johansson basa för en av den svenska biståndsbranschens verkliga tungviktare. En position som dessutom kommer att stärkas under de kommande åren, när Sverige fasar ut sin militära närvaro i Afghanistan, och samtidigt ökar biståndet.

– Afghanistankommittén har varit verksam i landet i över 30 år, under en rad olika regimer och system, och vi kommer bli kvar med en stark verksamhet under många år framöver, oberoende av vad som händer när de militära styrkorna drar sig undan. Nu är det viktigare än någonsin att det finns en organisation på plats som har både uthållighet och stor transparens, säger Johansson.

OmVärlden träffar henne över en kopp kaffe på ett hotell i centrala Stockholm och hon berättar om den resa till Afghanistan – sin första – som hon gjort några veckor tidigare. 

– Det är förstås ett land där människor avvaktar och undrar vad som ska hända, säger hon. Men jag tyckte också att jag märkte en försiktig optimism. Det investeras till exempel fortfarande mycket. Det är en bild som vi kanske inte får så ofta när vi tittar på Afghanistan utifrån.

Hon säger också att resan till Afghanistan stärkte hennes bild av SAK:s arbete på plats.

– SAK grundar sitt arbete i den miljö där man arbetar. 99 procent av alla som arbetar för oss i Afghanistan är afghaner. Jag tror att ett sådant arbetssätt krävs för att det ska leda till varaktig förändring. Jag noterade också att flera av dem som arbetat för oss tidigare i dag är vice ministrar eller arbetar inom regeringen på olika sätt, och det är klart att det också blir ett sätt att påverka utvecklingen.

  Hon tror inte att hennes tillträde kommer innebära några dramatiska förändringar i SAK:s sätt att arbeta.

– Det vore förmätet av mig att kliva in och tro att jag har lösningen på en massa problem nu. Jag ska lyssna och känna av organisationen, som i grunden är mycket väl fungerande.

Anna-Karin Johansson kommer ursprungligen från Göteborg. Redan tidigt blev hon intresserad av Tanzania och östra Afrika, och hon reste dit första gången i 20-årsåldern. Hon bevakade sedan utvecklingen som journalist. I mitten av 1990-talet var hon chef för Sidas informationsenhet, för att sedan gå vidare som informatör inom regeringskansliet.

Hon var sedan med och byggde upp Forum för levande historia, och för ett år sedan blev hon chef för utvecklingsenheten på Diskrimineringsombudsmannen. Under tiden har hon även hunnit med att skriva boken Astrid Lindgrens Stockholm.

– Boken växte fram ur ett behov av att återvända till skrivandet. Att gräva i arkiv och hitta ett annat arbetstempo. Annars har jag ju i i mitt arbete under flera år fokuserat på rättighetsfrågorna nationellt. Nu får jag ta mig an dem ur ett bredare perspektiv, och det ska bli oerhört intressant, säger Anna-Karin Johansson.

Jesper Bengtsson

 
Tipsa en vän
Dela
Intevju Taslima Nasrin
Taslima Nasreen
Foto: Pär Olsson

Livsfarliga ord

Taslima Nasrin kritiserar islam och kvinnoförtrycket i sitt hemland Bangladesh i sina böcker och dikter. Resultatet: Hon lever sedan 19 år i exil, med tung bevakning. Senast på bokmässan i Calcutta i våras vägrade arrangörerna att lansera hennes bok. De första åren tog hon sin tillflykt till Sverige.

Krönika: Petina Gappah
Petina Gappah
Foto: Joakim Roos/Scanpix

Jag tror på en förändring i Zimbabwe

Den 16 mars, en månad innan Zimbabwe firar 30 år av självständighet, kommer jag och miljoner av mina landsmän att gå till vallokalerna för att folkomrösta om en ny konstitution. Vi förväntas säga ja eller nej till det som ska utgöra grunden för ett nytt socialt kontrakt mellan de styrande och de styrda.