En fungerande polis, kvinnlig medverkan i samtliga myndigheter och ett transparent utnämningssystem för högre poster inom administrationen. Det är några av målen i Afghanistans nationella utvecklingsstrategi, ANDS, som ska vara uppfyllda i slutet av året.
Problemet med ANDS, menar Paula Kantor, är att den är för bred och saknar utgångsdata att mäta utvecklingen mot.
– Där skulle behöva listas nyckelsaker att ta itu med. Men det var politiska beslut som ingen ville ta, säger hon.
Även Sverige erkänner i sin nya samarbetsstrategi för Afghanistan att "prioriteringarna inom ANDS inte är tillräckligt tydliga". Detta trots att ANDS tillsammans med Sveriges politik för global utveckling ligger till grund för insatserna i Afghanistan.
ANDS presenterades i Paris sommaren 2008, efter att ha hamrats fram av internationella experter. Det är ett femårigt ramverk för Afghanistans utveckling och syftar även till att uppnå Milleniemålen vid 2020.
Dess föregångare, Afghanistans fattigdomsreduktions-strategi, var ett krav från IMF och Världsbanken för att bevilja skuldlättnader för Afghanistan. Visserligen tillfrågades människor ute i provinserna vid ANDS tillkomst, men enligt en AREU-studie var processen förhastad. Till exempel tillfrågades inte parlamentet vid konsultationerna på nationell nivå, då ANDS-sekretariatet befarade att detta skulle fördröja processen. Som ett resultat har ANDS lågt stöd bland befolkningen.
– De prackar på Afghanistan en västerländsk statspolitisk modell, som det tagit EU-länderna hundratals år att få fram, säger Anders Fänge, direktör för Svenska Afghanistankommittén.
Han påpekar att det på sin höjd finns en intellektuell, utbildad elit i Kabul som stödjer ANDS.
– Resten håller med för att de inser att annars får vi inga pengar, fortsätter han.
Ett av problemen med ANDS är språket, en hel engelsk biståndsterminologi som inte existerar på de lokala språken.
Anders Fänge menar att det i bästa fall kommer att ta 50 till 100 år att utveckla Afghanistan om även landsbygden ska inkluderas.
Hanna Sistek
