Det stora FN-mötet, kallat Rio+20, går av stapeln den 20-22 juni. Det tycks dock som att världens makthavare är omedvetna om den utveckling som skett på senare år då investeringsbanker, pensionsfonder och andra starka finansiella intressen har tagit kontrollen över många miljoner hektar mark från fattiga jordbrukare i utvecklingsländer. Investerarna känner väl till att jordbruksmarkerna utgör grunden för tre av livets nödvändigheter – mat, vatten och energi. Men trots det finns inte frågan om markrättigheter med på dagordningen inför toppmötet i Rio.
– Landsortsbefolkningarna håller på att förlora kontrollen över jordar och vatten på grund av denna globala "land grab", säger den honduranske bondeledaren Rafael Alegria, som tillhör den internationella rörelsen La Via Campesina.
Enligt en färsk rapport från miljöorganisationen Friends of the Earth International har minst 80 miljoner – och kanske hela 227 miljoner – hektar mark tagits över av privata intressen på senare år.
Enligt Alegria har många av Centralamerikas småbönder tvingats flytta från sina jordar och i Honduras lever upp emot 40 procent av landets småbönder i extrem fattigdom, enligt FN. Aktivisten menar att handelsavtal har gjort det möjligt för USA att dumpa hårt subventionerade grödor som majs och ris på den honduranska marknaden, vilket gjort det omöjligt för att lokala odlare att hävda sig i konkurrensen.
Fattiga småbönder har tvingats sälja eller överge sina jordar och motstånd har bemötts med våld. Enligt Alegria har människor vräkts, gripits och till och med dödats av poliser i Honduras och i andra länder.
– Jordbruksföretag tar över stora områden av marker för att odla socker och palmolja för export, säger Alegria.
Jeffrey Hatcher, vid Rights and Resources Initiative, RRI, en brittisk koalition av ickestatliga organisationer, säger att kontroversiella inköp av jordbruksmarker var en utlösande faktor vid inbördeskrigen i Sudan, Liberia och Sierra Leone.
– Lokala markrättigheter ignoreras på ett tragiskt sätt under den häpnadsväckande köpfrossa som pågår över hela Afrika, säger Hatcher i ett pressmeddelande.
RRI har dokumenterat hundratals affärer där stater sålt jordbruksmarker som egentligen tillhör lokalbefolkningarna till investerare. Enligt RRI konsulteras sällan lokalbefolkningarna i samband med att dessa affärer görs upp, och det gäller även i de länder där lagarna slår fast att jordarna är att betrakta som privata egendomar. Ofta känner inte befolkningen till att odlingsmarken har sålts förrän schaktmaskinerna anländer.
John Muyiisha, bonde från Kalanga i Uganda, har berättat hur han vaknade en morgon av att bandschaktare höll på att förstöra hans skördar. Enligt en ny rapport från Friends of the Earth Uganda har närmare tio tusen hektar mark vid kusten av Victoriasjön i Kalangala förvandlats till oljepalmsplantager. Världsbanken ska ha satsat flera miljontals kronor i det projektet.
– Folkets jordrättigheter åsidosätts trots att de är skyddade i enlighet med den ugandiska konstitutionen, säger David Kureeba vid Friends of the Earth Uganda.
Devlin Kuyek vid organisationen Grain, som förra året fick det alternativa nobelpriset Right Livelihoods Award, menar att många av dessa projekt beskrivs som en del av en utveckling mot en grönare ekonomi som ska öka tillgången på mat och minska fattigdomen.
– Men hur ska fattigdom och hunger kunna bekämpas genom att man tar ifrån människor det vatten och de jordar de behöver för att kunna överleva? frågar Kuyek.
Han menar att bland andra Världsbanken och WTO främjar "land-grabbing" eftersom de menar att dessa projekt kommer att främja utvecklingen och minska fattigdomen.
– Visst, en del människor får arbeten. Men fråga plantagearbetarna vad de tycker om sina jobb, säger Kuyek.
Inför Rio+20 har det slagits fast att världens livsmedelssystem måste förändras i grunden, eftersom fler än en miljard människor på jorden fortfarande hungrar. Men enligt Kuyek tycks inte världens ledare vara beredda att på allvar se över alternativen.
De regeringsföreträdare som kommer till Rio kommer med största sannolikhet inte heller att ta tag i frågan om markrättigheter på allvar. I bästa fall kan man komma överens om att stödja införandet av en frivillig form av uppförandekod i samband med jordbruksinvesteringar. Men enligt Kuyek har sådana frivilliga uppförandekoder bevisligen aldrig fungerat i stor skala.
– Land grabbing är en fundamental orättvisa. Det handlar om att världens rikaste tar från världens fattigaste, säger han.
IPS/ Stephen Leahy
