Några av de främsta anledningarna till varför de regionala människorättssystemen är viktiga är för att dess mekanismer är mer lättillgängliga än de globala mekanismerna, de bidrar till ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter och för att de ger lokal input till det globala systemet.
Det sade Ulrika Strand från Fonden för mänskliga rättigheter vid ett seminarium om regionala människorättssystem under MR-dagarna i Stockholm nyligen.
– Rättspraxis behöver inte alltid vara globala standarder som blir regionala, det kan vara regionala standarder som blir globala, påminde Ulrika Strand.
I dagsläget finns det tre fungerande regionala människorättssystem; det europeiska (Europarådet, EU, OSSE), det afrikanska (AU) och interamerikanska (OAS) med medlemsstater från både Nord- och Sydamerika.
– Det finns tyvärr inget välfungerande regionalt asiatiskt människorättssystem, det finns endast en del sub-regionala försök som gjorts.
Det intressanta med de regionala MR-systemen är de specifika och adderande skydd och rättigheter de innehåller.
Det interamerikanska människorättssystemet innehåller mekanismer som är mycket ovanliga inom folkrätten och Ulrika Strand berättade att några av systemets kännetecken är det starka sambandet med enskilda organisationer, att det finns ett psykologiskt perspektiv, görs symboliska åtgärder och har starka skyddsmekanismer.
De symboliska åtgärderna innebär exempelvis att OAS domstol för mänskliga rättigheter kan vara så konkreta i sina rekommendationer att de sträcker sig långt ned på mikronivå. Ulrika nämnde exempel som att domstolen rekommenderat att en stat ska be om ursäkt i tidningar för de människorättskräkningar den gjort, att en skola skulle namnges efter ett dödsoffer, att monument ska byggas i samarbete med drabbade familjer och liknande.
Den afrikanska stadgan för människans och folkens rättigheter innehåller, som namnet avslöjar, ett större fokus på grupprättigheter än i de andra människorättssystemen. Andra exempel på kännetecken är att den mer specifikt uttalar rätten till folkgruppers självbestämmande och även vilka skyldigheter människor har gentemot samhället, berättade Laure Abado, människorättsjurist och rådgivare på Plan, vid samma seminarium.
Johanna Stjärnfeldt
