– Det finns inget som skadar de fattiga mer, säger Raymond Baker, världsledande forskare på kapitalflykt och chef för Global Financial Integrity i Washington.
I dagarna var han i Sverige i samband med visningen av filmen Stealing Africa. Filmen, som är en del av dokumentärprojektet Why Poverty, berättar om gruvföretaget Glencore, som har en stor del av sin verksamhet i Zambia, men som inte betalar någon skatt där. Genom att låta andra bolag inom koncernen köpa företagets produkter till överpriser flyttar man vinsterna till skatteparadis.
Raymond Baker menar att detta är den absolut vanligaste metoden för företag som vill undkomma skatt.
– Mellan 60 och 65 procent av utflödet handlar om medvetet felaktig prissättning internt mellan företag i samma koncern. I fallet med gruvföretagen handlar det ofta om bolag i de fattiga länderna som drivs i ett samarbete mellan staten och företaget, och ändå redovisar bolagen ingen vinst. Alla pengar hamnar på Caymanöarna eller andra skatteparadis där vinster inte beskattas och där det är väldigt svårt att spåra vem eller vilka som faktiskt äger företagen.
Baker har själv en bakgrund inom den värld han nu valt att granska. Under 35 år ägde och drev han företag i flera afrikanska länder. Han berättar om ett bolag han köpte i Nigeria i slutet av 1960-talet. Det hade inte gått med vinst på flera år och alla avrådde honom från köpet. Men under den tidigare ägaren hade bolaget köpt råvaror till riggade priser för att vinsterna skulle hamna i ett annat land, och bara genom att följa världsmarknadspriset kunde Baker redovisa vinst första året.
– Jag fick avkastning som ägare, vi började betala skatt i Nigeria och kunde höja lönerna för de anställda.
Baker menar att det finns flera åtgärder som snabbt skulle minska problemet med skatteflykt. Att ändra finanslagarna så att det blir enklare att spåra ägarna till bolagen är en sådan metod. Öppen skatteredovisning mellan olika länder är ett annat, liksom att företagen ska tvingas redovisa sina vinster land för land i stället för att redovisa dem inom koncernen.
– Det går att göra! säger han. Och även om motståndet är enormt, det är trots allt några av världens mäktigaste bolag och företagsägare som är inblandade, så är han optimistisk.
– För fem år sedan talade man inte alls om detta. Det var en icke-fråga. Inte ens inom biståndet tog man problemet på allvar. Men i dag står det på dagordningen i flera av de betydelsefulla institutionerna. Världsbanken börjar vakna, liksom internationella valutafonden. Problemet är OECD, som släpar fötterna efter sig, men även där finns det många inom organisationen som menar att man måste göra mer. Det är viktigt att det börjar i dessa globala organisationer. De enskilda regeringarna är i dag allt för svaga för att deras protester och åtgärder ska få någon långsiktig effekt.
Jesper Bengtsson
