Det är ingen nyhet att biståndsministern är kritisk mot budgetstödet, det vill säga pengar som går direkt till ett lands regering för att delfinansiera landets egen strategi för att bekämpa fattigdomen. Men så tydlig som i Ekots lördagsintervju har Gunilla Carlsson inte tidigare varit.
– Jag skulle vilja se att vi nu överger den här formen i det bilaterala svenska biståndet, sade hon bland annat.
I dag är det fyra afrikanska länder; Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique som får dela på närmare en miljard till sina statsbudgetar. Biståndsministern vill inte sätta något årtal för när budgetstödet ska vara borta, men hon hoppas att processen ska inledas snart.
De andra borgerliga partierna verkar inte lika övertygade. Via sin biståndspolitiska talesperson Désirée Pethrus säger Kristdemokraterna att frågan inte diskuterats mellan partierna och att det ännu inte är alliansens gemensamma politik. Även folkpartiets talesperson Fredrik Malm är försiktig i sina kommentarer.
– Jag tolkar hennes utspel som ett ingångsvärde i en diskussion för budgeten i höst, säger han. Alla är fria att göra sådana inspel. Själv ser jag både för- och nackdelar med budgetstödet. Det slår fel om det går till korrupta regimer, men det syftar i grunden till att göra det möjligt för mottagarna att bygga upp fungerande ekonomiska system och budgetprocesser och då är det positivt. Men jag är inte beredd att göra något ställningstagande å folkpartiets vägnar i det här läget.
Även den politiska oppositionen är kritisk mot ministerns utspel.
– Budgetstödet har ökat under hennes tid som minister, både i reella tal och i procent, även om det i det senare fallet handlar om ganska lite. Varför har det ökat om budgetstödet nu är så förkastligt? frågar socialdemokraten Kenneth G Forslund.
Och miljöpartiets Walter Mutt tar tydligt ställning för ett fortsatt budgetstöd.
– Vi är för budgetstödet. Det är viktigt att mottagarna får behålla initiativet. Jag är rädd att vi med biståndsministerns politik är på väg tillbaka till ett projekttänkande där vi styr väldigt mycket från givarländernas sida och ger mindre makt till mottagarna.
I lördagsintervjun gick biståndsministern också till hårt angrepp mot de svenska frivilligorganisationer som tar emot biståndspengar. Hon anklagade dem bland annat för att prata för mycket och efterlyste mer ”action”.
– Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat, Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas, sade hon bland annat.
Bland de frivilligorganisationer som OmVärlden talat med är reaktionerna på kritiken blandade. Rädda barnen skriver i ett mail till redaktionen att organisationens erfarenhet är att prat och action går hand i hand. För att få rätt action krävs dialog – och en bra dialog leder till action. Generalsekretarare Elisabeth Dahlin skriver att:
”Mest grundläggande ur Rädda barnens perspektiv är att barn, precis som andra, har rätt att bli hörda – men den fråga handlar också om effektivt bistånd. Barn kan själva bäst beskriva vilka förändringar som är mest relevanta i deras liv.”
Röda korset ger biståndsministern delvis rätt i sin kritik, men uppmanar också biståndsministern att själv prioritera action mer i biståndspolitiken.
– Förebyggande insatser handlar i grund och botten om att lyssna till de utsatta och arbeta på deras villkor. Vi kallar det local action. En synsätt som för att vara trovärdigt måste överbrygga klyftan mellan katastrofbistånd och utvecklingsbistånd genom att satsa mer resurser på att begränsa risker och bygga upp beredskap. Vi ser gärna mer av den sortens action, säger generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström.
Även Martin Ängeby på den liberala stiftelsen SILC håller delvis med ministern.
– Ofta finns det för många aktörer så samordningskostnaderna i form av prat är för höga. Men vad det gäller demokratibistånd är prat en självklar verksamhet, själva essensen i biståndet.
Jesper Bengtsson
Research: Sofia Quell
