Det var vad som diskuterades av en skara forskare och branschfolk vid ett seminarium den 10 maj. Problematiken kan sammanfattas med begreppet ”Obsessive Measurement Disorder”, som myntades av den före detta chefen för USAid, Andrew Natsios. Det hela har även varit uppe för diskussion i Sverige, då den så kallade resultatagendan har ifrågasatts.
– Vi har ökade krav och allt fler kontrollmekanismer. Vår resultatmatris består av 25 faktorer, det hela blir väldigt komplext och tidsödande, sa Jan Bjerninger, tidigare chef för Sidas långsiktiga programarbete.
Han menade att man i stället för dagens resultat- och statistiktunga metoder bör ska arbeta mer långsiktigt, med färre mål och fokus på dialog snarare än på resultat.
En som var inne på samma linje var antropologen Rosalind Eyben, forskarassistent vid Institutet för utvecklingsstudier i Sussex. Hon menade att vi antingen kan se världen som uppdelad i enskilda beståndsdelar eller som ett större system av mönster och sociala relationer. I dagsläget domineras branschen av det förstnämnda synsättet, vilket också är enklare att mäta och kontrollera.
– Slutsatsen är att vi måste acceptera att biståndet är rörigt, motsägelsefullt och fullt av oanade konsekvenser. Först då kan goda resultat uppnås, sa Rosalind Eyben.
Daniel Tarchys, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, liknade biståndets resultatagenda med Sovjetunionens planekonomi, som också var fixerad vid att mäta. Även han medgav att arbetssättet innebär problem och hans förslag på en lösning är att vi måste arbeta mera långsiktigt. Vi är i dagsläget besatta av snabba resultat, men det kanske är så att resultaten av biståndsarbetet inte visar sig förrän i framtiden. Han påpekade också att en mer kortsiktig arbetsprocess gör det enklare för människor att ta åt sig äran för resultatet.
Oliver Reuter
